Jag heter Maria och bor i en stad som heter Frid. Mitt lilla hus ligger i ett kvarter med hus runt omkring. Jag kan gå ner till stranden som ligger ungefär en halv kilometer bort. Min mamma var häxa och min pappa trollkarl så jag har fått deras gener och är väldigt känslig för energier men har fortfarande mycket kvar att lära i detta ämne. För ungefär fem år sedan började de vuxna invånarna bli annorlunda och konstiga. Vem jag än pratade med så hade de en tom och ihålig blick och deras sätt att gå var robotliknande. De slutade med vanliga diskussioner  och betedde sig inte mänskligt längre. De pratade mer och mer om deras ”träffar” vid trädet i centrum istället och försöker hela tiden att få mig till att följa med dem. Som liten fanns det historier om trädet som fortfarande står mitt i stadens centrum. Det finns även ett grovt rep som hänger i trädet sedan väldigt många år tillbaka. Repet har en större ögla och det sägs att den allra första borgmästaren Karl hängde sig där efter att ha spelat bort alla stadens pengar och förlorat sin fru som begick självmord. Alla påstår än idag att trädet har mörka krafter. Detta har jag dock aldrig själv upplevt eller känt av när vid kontakt med trädet. Däremot har jag uppfattat väldigt mycket splittrade känslor när min hand har vidrört barken.

Jag blev nyfiken mot min vilja på vad träffarna i centrum innebar, och smög dit en kväll. Jag såg inget förutom de vuxna som stod i en ring runt det uråldrigt gamla trädet. Desto närmare jag kom så växte dess mäktiga skugga över mig. Trädets grenar var tjocka, knotiga och spred ut sig över natthimlen. Det hördes sång och deras röster gick i vågor på ett språk jag anade var latin. Plötsligt materialiserade sig en vålnad i snaran som hänger i trädet. Det öppnar sitt väldiga svarta gap och chockad ser jag hur människornas själar fysiskt försvinner i gapet som sedan fortlöper sin färd
in i trädet. Nu ser jag hur människorna förändras till viljelösa robotar och på vålnadens kommando, går de ifrån trädet. Synen gjorde mig väldigt konfunderad och jag bestämde mig för att forska vidare i staden Frids historia. Den natten drömde jag om att jag dansade omkring detta stora träd och jag såg en förvirrad kvinna i vitt nattlinne inne i trädet som förtvivlat försökte hitta ut
ur den väldiga stammen. Jag höll även i en svart bok.  Den var liten och insvept i svart sammetstyg med ett svart läderband knutit runt. Jag var dock inte ensam om att dansa, flera mörka och synes förvridna ansikten likt demoner dansade runt mig i harmoni. Men det fanns en till person i min dröm och det var Borgmästaren Karl. Det var däremot uppenbart att demonerna och Karl var mer intresserade av boken jag hade i min hand än att dansa. Enstaka fragment av drömmen sitter kvar i mitt huvud när jag står i duschen. När jag har klätt på mig och ätit frukost bestämmer jag mig för att cykla ner till centrum och besöka den nya bokhandeln.

Bokhandelns mark är nog de största anledningen till dess popularitet. Den gamla och slitna marken var innan täckt av stadens kyrka. Fältet av gravstenar var kvar runt byggnaden då dom inte fick flytta det av respekt. Där inne fastnar jag som vanligt vid stålhyllorna där de har mystiska och övernaturliga ämnen. Plötsligt skymtar jag en liten lönndörr innanför bokraden och jag ser mig omkring i lokalen och ser att de flesta bokhyllorna står upp mot de vitkalkade gamla murbruksväggarna i lokalen och jag får påminna mig själv om att det har varit en kyrka innan. Jag ser även
att det sitter en liten, smal hasp på sidan av den väldigt lilla lönndörren.

Försiktigt tar jag och lyfter upp haspen med fingertopparna och den lilla dörren öppnas. Jag ser mig omkring ifall någon har lagt märke till mig men alla är så upptagna med att titta på böcker och annat så det är lugnt. Inne i luckan ser jag något som är intryckt och nyfiken som jag är får mina fingrar tag i föremålet. Det visar sig vara en liten dammig sammetsbok med knutna läderband runt den. Av någon anledning som jag inte kunde definiera så ville jag inte berätta för personalen vad jag hade hittat utan gömde den i innerfickan på min jacka. Jag tar genast fram sammetsboken när jag kommer hem. Den är dammig och sammeten är svart men skavd på olika ställen. Den knastrar lite lätt när jag tittar igenom de gulbruna sidorna som är fylld med svart bläck och gammeldags skrivstil. Det är lite svårt att tyda alla
bokstäverna för vissa av dem har bleknat bort men jag får snart sammanhanget klart för mig. Det är dels en dagbok men boken är även fylld av olika magiska ritualer. Jag upptäcker att det står Marias dagbok år 1750 på det första bladet i boken. Av någon anledning känner jag mig personligt berörd av dagboken och dess innehåll. Marias liv beskrivs så levande så att det känns som om det är jag som upplevt dessa känslorna och händelserna. Jag försöker skaka det av mig men känslan försvinner inte helt.

Jag fastnar hela tiden på en speciell ritual som är till för att hjälpa rastlösa själar vidare och läser det noga en gång till. Den bästa tiden på dygnet är tydligen klockan tre på natten så jag sätter klockan på väckning vid halv tre. Tiden har flugit iväg och det är redan kväll så jag duschar och äter lite mer till kvällsmat innan jag går och lägger mig för att orka gå upp mitt i natten. När klockan ringer är jag ändå halvdöd men när jag kommer ihåg ritualen och trädet så blir jag med ens klarvaken. Valet av kläder blir enkelt, det blir en t-shirt och lite kraftigare mjukisbyxor med en kraftig luvtröja över och min vinterjacka. Jag sticker fötterna i mina svarta vinterstövlar och ger mig iväg ner till centrum.
När jag står där vid trädet kan jag känna dess energi men även hur trädet mentalt skriker på hjälp.
Jag visualiserar mig att jag sitter i en genomskinlig glaskula som inkluderar trädet. Först renar jag mig själv, trädet och då först ser jag hur både Borgmästaren Karl och hans fru Maria och till min förvåning känner jag en slags samhörighet med henne. Jag vet nu att detta jag får bevittna nu är ett av mina tidigare liv. Jag läker dem med violettblått ljus och sakta ser jag hur deras själar blir renare och söker sig till ljuset och får frid. Och en stund senare när jag är färdig så dröjer jag mig kvar vid trädet och lägger min hand på barken och känner bara en känsla av lugn och tacksamhet från trädets väsen.

När jag vänder mig om och ska gå därifrån materialiserar sig en väldigt gammal man med en lång stav. Han bara står och tittar på mig och ler men så höjer han sin stav och den ger ifrån sig ett starkt ljussken som skannar hela min kropp och det gör lite ont. När han är klar så går han sakta fram emot mig och lägger sin handflata mot min panna och trycker till och jag får huvudvärk. Automatiskt blundar jag och när jag öppnar mina ögon är han borta.

Klockan är fem på morgonen när jag kommer hem igen och huvudvärken dunkar fortfarande. Badrumsljuset är bländande starkt och det svider i mina trötta ögon. Det kalla vattnet känns skönt mot mitt trötta ansikte men det svider till i pannan så jag tittar i spegeln men det syns ingenting så jag släcker men på väg ut ur badrummet ser jag av en slump in i spegeln. I pannan lyser ett inristat pentagram. Trött, chockad och lite rädd går jag till sovrummet och ska precis lägga mig i sängen då min blick faller på en längre trästav som står lutad mot väggen vid mitt nattduksbord.

Jag tar tag i staven och i samma ögonblick som jag får kontakt med träytan börjar staven glöda och min hand likaså. Det gör inte ont och ett väldigt lugn kommer över mig och jag vet att staven, den svarta boken och pentagrammet i min panna har en väldigt stor betydelse för att dessa unika föremål kommer att hjälpa mig att hjälpa andra. Även den mystiske äldre mannen hade betydelse.

Den natten drömde jag om saker jag aldrig drömt om förut och det går inte att förklara.

När jag vaknar nästa morgon så ligger ett papper på mitt nattduksbord och där står: